Nej

Nej, inte ett samtal om gemensamma visioner och mål, inte i kväll, inte i morgon, inte på länge. För när jag söker inåt, efter den vilja som ska forma dessa visioner och mål, efter den glädje som borde finnas där inför den svindlande tanken att någon önskar ha med mig i sina visioner och mål, då finner jag bara tomhet, tystnad. Bortom det finns alla omöjliga hinder. Bortom det finns nog den där viljan och glädjen, det där som lyser till ibland.
Men det är för långt bort, jag kan inte komma dit.

Nej, inte ett samtal om hur den kortsiktiga, självklara gemenskapen, har slutat att uppväga bristen på gemensam långsiktighet. Hur den skyddade platsen, ön som jag hela tiden vill tillbaka till, efter att ha uttömt min kraft under långa, mödosamma sträckor, nu måste avvecklas, förstöras. Bara för att jag inte kommer dit tillräckligt ofta, bara för att jag inte lyckas lägga om mina sträckor så att de leder fram till ön.

Nej, jag tror inte att jag orkar med ett samtal om oförenliga värden och utsikter. Eller ett samtal om hur varma och kalla luftmassor möts och försöker pressa varandra tillbaka. Där den elektriska urladdningen som blir följden, bara lämnar efter sig en kraftlös stillhet.

Nej, inte den där rösten fylld med oskyddad desperation men också av beslutsamhet, inte de där orden som leder våra vägar åt olika håll, som sätter punkt för vår berättelse.
Inte din utsträckta hand som jag inte kan ta, därför att jag inte vet hur man gör, därför att det finns någonting i vägen som jag inte vet hur jag ska få bort.
Följ med mig, säger du, men du märker inte det där som är i vägen eller hur jag famlar omkring för att hitta min vilja, medan du har din i tryggt förvar inom räckhåll.

Nej, inte ett slut när det inte går att orka med några slut, inte den ensamma ensamheten med långa sträckor utan någonting och någon att komma fram till.
Inte ljudet av dina steg när du vandrar bort.

Till kommittén för omhändertagande av försummade buskar

Bäste person!

Jag vill härmed anmäla mig själv för
försummelse av buske på balkong.

Jag är en rätt trevlig (i alla fall i vissa situationer) kvinna i mina bässta år (tjej menar jag). Jag har alltid (ganska ofta) goda avsikter med det jag gör.

Jag har alltid velat ha växter på min balkong, men jag har inte gröna fingrar. En gång hade jag solrosor, men när det blev dags att stötta upp dessa med pinnar, så kom hunden och tog pinnarna och solrosorna föll ned och började växa raklånga längs balkonggolvet. Jag blev tvungen att avbryta detta.

Jag har alltid velat ha en buske på balkongen och en vacker dag investerade jag i en jättefin, lätt kattpissluktande, men tålig (så sades det) buxbom. Men den måste ha haft en medfödd sjukdom för tyvärr avled den. Detta upprepade sig med nästa buxbom.

Sedan ett par år har jag nu en thuja, den är lika lång som upp till min nästipp. Men den är lite smal på något sätt och när man känner på den, verkar den lite torr. Det gör mig hemskt ont, men jag tror inte att den trivs hos mig. När man inte trivs, kan man nog bli lite torr och man förlorar sin lyster och sin vidd. Klart jag har skött om den, men jag tror den behöver något mer som jag inte kan ge den.

Jag skulle vilja be någon från kommittén att omhänderta min thuja så snart som möjligt. Jag tror den behöver få vara i en trädgård med likasinnade, den är ju ganska ensam här på min balkong. Den är livskraftig och viljestark, jag är säker på att den har potential att bli något alldeles speciellt. Jag frågade en syster om hon ville ta hand om den, men hon sa nej. Hon tyckte den var ful och hon sa att hon redan hade tagit hand om en ful buske från en granne, som tyvärr hade fortsatt vara ful i hennes trädgård (syftningsfel?), trots omplacering och goda omsorger.

Så när kommer ni och hämtar den? Och kommer jag att få någon påföljd för den försummelse som jag utsatt thujan för?

Vänligen

/Ogröna fingrar

Semestertips (från mig själv till mig själv)

Vänd på dygnet! Varför inte äta frukost närmare lunchtid och gå till sängs när måsungarna börjar skrika utanför ditt fönster ett par timmar efter midnatt? Den obekväma vardagstidsoverallen - bara glöm den, släpp, träng bort, förneka den! Om nödvändigt, låt den passera förbi på ett löv, ett moln eller annat mindfulnessobjekt - bara den försvinner!

Drick vin lite oftare. Vitt vin är lätt och skönt, exempelvis Boulder Bank. Drick åtminstone någon gång i veckan.
Vid några tillfällen, drick väldigt mycket vin - se om du fortfarande kan uppleva en riktig berusning!

Gör lite mer av sociala framstötar. Träffa dem som vill träffa dig och som du vill träffa. Försök att stanna kvar två sekunder längre i kontakten med en trevlig främling och om du sedan vill fly, gör det!
Och glöm inte, sänd en liten tacksamhetens tanke ut i rymden för att de finns runt omkring dig, alla de här människorna och för att de fortfarande vill träffa dig, trots allt.

Läs mer än vanligt. Om det går att läsa mer, läs mer. Läs exempelvis
Helena Thorfinn: Innan floden tar oss, Ray Kluun: En sorts kärlek,
Ben Watt: Patient,
Nils Uddenberg: Gubbe och katt,
Karin Alfredsson: 80 grader från varmvattnet.
Försök få tag på Roland Paulsens avhandling om arbetssamhället, samt Steg 3-boken: Att svära i kyrkan, 24 röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Lyssna på musik ännu mer än vanligt!
Ta exempelvis de bästa låtarna just nu på repeat:
Kings of Leon - Closer,
Simon Norrsveden - Hur fan känns det egentligen,
Marina & the Diamonds - Just desserts.
Kör Frank Ocean också - Swim good, och
Johnossi - Seventeen.

Fundera!
Tänk på allvar igenom vad du ska göra:
- För att ditt arbetsliv inte ska framstå som ett labyrintfängelse med "jämna plågor".
- För att din kommande hösttermin inte ska kännas i maggropen som ofrivlilligt bungyjumpande.

Ge ljud åt några av dina vidlyftiga mentala följeslagare - exempelvis orostankarna och de förorättade känslorna. Varje gång du är på väg att oroa dig eller bli förorättad, gör ett pruttljud med munnen!

Överkurs.
Om du ändå ska gå och ha ångest över döden så gott som jämt och (därmed?) ångest över livet så gott som jämt, läs Kristian Gidlunds blogg, läs boken också när du kan få tag i den.

Bloggen "i kroppen min" kan en sådan som du egentligen inte läsa, du är för rädd för döden för att klara det. Du skulle knappt klara av att veta om en sådan blogg. Men om du ändå smyger dig dit, om du börjar läsa, då kommer du inte kunna sluta.

För dels upptäcker du att den handlar lika mycket om livet som om döden. Det borde du ju ha förstått, eftersom de två hänger ihop och eftersom ingen av dem kan finnas utan den andra. Du vet ju det, Fast du vill inte tänka på det.

Men det är också språket. Alla kan inte få språket att forma sig kring upplevelsen, alla kan inte få tag i läsaren på det sättet. Berörd, tagen, fångad, inget av de orden räcker till för att beskriva vad som kommer att hända med dig medan du läser. Chockad är kanske ett bättre ord. För du dras in i texterna som vore det ditt eget liv och när du försöker hantera den livssituationen, då skakas du om helt och totalt och du hittar inte tillbaka till dina tidigare banor. Dina skyddsåtgärder som du lägger ned så mycket tid på att underhålla, som går ut på att inte medge döden, de kommer att falla.

Så läs, låt dig dras in, stanna kvar trots att det egentligen inte går för att det egentligen gör för ont.
Det kommer att förändra dig på något sätt.

En dag

En dag kommer jag att kunna tänka på dig med ett leende inombords. Det kommer att kännas varmt och mjukt när jag minns dig. Jag kommer att söka efter dig i mina minnen och ropa på dig i mina drömmar.

En dag, När jag väljer att släppa bilden av mitt svek mot dig, när smärtan nått sin högsta topp och sorgen sin botten i djupet. När självanklagelsen och självföraktet trots allt inte lyckats förgifta mig, när jag slutat knyta ihop mig själv i ett försök att värja mig mot outhärdliga minnesbilder.

En dag ska mina nattliga drömmar om dig dröja sig kvar hos mig som en känsla av tacksamhet, inte som återhållen gråt. En dag ser jag dig igen, såsom du var, så fin och levande. Jag gör mig kvitt bilden av dig när du ligger död på golvet och bilden av mig när jag rör vid dig en sista gång. När jag går därifrån, chockad, och stänger dörren om allt som var du. Allt fint också borta, inlåst. Men bilden av din döda kropp förföljer mig.

Tiden läker inga sår och den minskar inte saknaden. En dag, när saknaden har vuxit sig större än bilden av sveket och skulden, öppnar jag den där dörren igen. Då kommer jag att kunna leva utan dig, eftersom jag låter dig vara levande i mina minnen. Jag längtar så mycket till den dagen.

Hej, det är bara jag

Hej, det är bara jag. Hur är läget? Med mig är det bra men… Du, jag undrar, brukar du någon gång tänka att du inte orkar med vanliga saker? Att det är så vedervärdigt tråkigt att göra vanliga saker så att du bara inte står ut? Som att sortera tvätten och sätta i gång tvättmaskinen, eller som att gå till affären och handla mat. Eller att fem kvällar i veckan ställa alarmet tidigt nästa morgon för att gå till jobbet. Och sedan gå till jobbet dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

Brukar du någon gång tänka att du inte kommer att orka med en höst till, en vinter till? Brukar du känna det som att hösten och vintern är som en enda lång och mörk gång där du inte har någon lust att gå? För att den förvandlar dig till en enda lång och mörk gång där ingenting fint får fäste. Och för att du ser alla dessa månader som ligger framför dig, då du bara sjunker nedåt, insvept i lager på lager av mörka morgnar, eftermiddagar och kvällar, så väl insvept att det nästan inte går att nå dig.

Brukar du känna det som att det är en orimlig begäran att du ska ta dig igenom en höst till, en vinter till? Brukar du känna det som att du tystnar i takt med att fåglarna flyger bort? Som att varje arbetsvecka är en evighet och varje helg en ny öde ö, där du aldrig hinner finna dig tillrätta, förrän ännu en arbetsvecka står beredd att använda upp ditt förråd av energi i utbyte mot pengar på ditt konto. Känner du det aldrig som att du inte riktigt vågar öppna munnen, i rädsla för att det enda som ska komma ut är en ful, vass uppgivenhet eller ett ynkligt kvidande?

För det är så för mig, att hösten och vintern lämnar spår av tårar som torkar i solen när våren kommer. Och att våren och sommaren lämnar en känsla av mening som vissnar bort när kylan och mörkret kommer tillbaka.

Vad ska man göra då? För att orka? För att vilja orka? Går det att fylla sitt inre med färgglada löv eller vit, ren snö? Går det att öppna sin hårt knutna näve och söka värmen från en annan hand i kylan? Om det går, kanske det också går att ta sig igenom en höst till, en vinter till. Bara för att långt där framme kommer ännu en vår att komma och kanske också en mening att förnimmas, en vilja att vakna till liv. Igen.

Betraktaren

Ibland blir jag provocerad av din pessimism. Det är som att du njuter av att alstra negativa tankar och av att tänka ut hur du ska bygga dina hinder. Det verkar inte som att du vill att man ska säga emot dig heller. Annars kunde man ju lätt tro det. De flesta vill väl att man bemöter deras negativa tankar med en lugnande eller betryggande mottanke. Men det funkar inte på dig. Det är som att du har hakat upp dig. Jag kan bli galen på det.

Du skrattar mycket. Mer än andra, högre än andra. Det tycker jag om. När du skrattar får jag också lust att skratta. När du skrattar så där, kan jag nästan bli lite avundsjuk. För du verkar så glad och fri på något sätt. Lycklig.
Men ibland önskar jag att du ville låta bli att skratta. Då när samtalet blir personligt, när man snuddar vid liv och död, mening och anledning och du säger något, jag menar verkligen säger någonting om dig själv. Ofta är det något svårsmält, cyniskt eller ironiskt. Ofta är det något som inte så många andra skulle säga. Någon sekund tror man att du äntligen öppnat dig lite, gett ett förtroende. Men sedan skrattar du. Och då vet man inte, menade du det du sa eller inte? Och då vill man inte riktigt fortsätta samtalet på den personliga nivån, för man vet inte om du vill det längre. De gångerna kan jag tycka att dina leenden ser ut som grimaser. Men jag tror inte någon annan tänker så.

Ibland tycker jag du verkar vara den klokaste människan som finns. Det är som att du förstår allt, noterar allt och du har alltid en tanke om varför något blev som det blev. Jag kan bli så lugn och befriad av det du säger till mig, eller bara av att berätta något för dig medan du lyssnar.

Men ibland tycker jag att du är den mest dysfunktionella människan jag vet. Du kan inte ta hand om dig själv. Du kan inte uppskatta dig själv och du tar inte vara på dina resurser. Inte mycket av det du ger till andra verkar du kunna ge till dig själv. Jag tror du har haft en massa chanser som du inte har tagit, för du tror att du inte kan. Om någon tycker om dig, säger att du kan något, eller vill ha dig med, så fattar du ändå ingenting. Vad ska man egentligen göra för att du inte ska retirera, bortförklara, komplicera eller avstå?

Ibland tycker jag att du har panik i blicken när man försöker ge dig någonting. En hand på din axel, en snabb kram inför semestern, eller om man erbjuder dig hjälp med något. Det är som att du oftare är beredd på flykt än något annat. Du verkar ofta veta vad du inte vill, men inte vad du vill. Och jag bara kommer på mig själv med att undra, är det så? Medan vi andra gör upp planer, gör du då upp flyktvägar?

Ibland tycker jag att du och jag står varandra ganska nära. I alla fall i det här sammanhanget. Det känns som att du lägger märke till mig, bryr dig. Och jag tycker att jag ser dig klarare. Men sedan kan du bara försvinna in i dig själv. Då sitter du tyst bland oss andra, eller tar med dig kaffekoppen och går. Du hälsar inte på mig som om jag betyder något särskilt för dig, inte mer än någon annan. Och då känner jag mig lite besviken, lite arg, lite ledsen. Och då kan jag ibland känna att jag bara skulle vilja konfrontera dig. Fråga dig vem du är egentligen, hur du mår, vad du tänker på, varför du drar dig undan. Och jag skulle inte låta dig glida undan från mig eller skämta bort mig.
Men jag vet, jag kommer aldrig att göra det. Jag kommer bara att följa med i dina svängar, inge energi när du gör det, svara snabbt när du bjuder in, betrakta dig från håll när du sluter dig. Men jag hoppas att det finns andra i ditt liv som får möta dig, som utmanar dig och håller dig kvar. Jag önskar att det vore jag.

Ett ställe för mig

Hej arbetsmarknaden!

Hur är läget? Många som konkurrerar om en plats här inne, eller hur? Många att välja bland. Rätt bra läge för dig antar jag.

Vet du en sak? Jag är rädd för dig. Jag skulle så gärna vilja vandra runt lite här, kolla in, lyssna av, presentera mig. Fast jag vågar inte. Jag har i och för sig redan en plats här inne, men jag vill inte vara kvar där längre. Jag tror det har blivit dags för mig att lämna över till någon annan. Jag tror att jag skulle må bättre då och vara till större nytta. Du förstår, jag tycker inte längre att det är roligt att gå till mitt jobb. Jag känner ingen glädje i mina arbetsuppgifter. Jag borde verkligen trivas, vara nöjd. Jag har jättebra arbetskamrater, förstående chefer och jag får mycket uppskattning. Behärskar mitt område väl. Men jag får ont i magen när jag tänker på mitt jobb. Jag vill bara att helgen ska komma. Jag vill vara ledig, drömmer mig bort. Så jag måste söka efter ett nytt ställe.

Jag vill så gärna känna mig engagerad igen. Jag har förmågan att vara engagerad, det vet jag. Och jag är uthållig och lojal. Ganska trevlig också. Jag drömmer inte om att göra karriär, är mån om min fritid och mitt privatliv, men är beredd att göra mitt bästa för att prestera ett gott resultat på en arbetsplats.

Fast det finns ett litet problem. Det här med mitt handikapp. Onekligen väsentligt för vem jag är, vad jag kan prestera och hur jag kommer att bedömas. Men eftersom alla andra jämt fokuserar på handikappet, måste jag göra tvärtom. Alltid när jag ska försöka lansera mig själv, tonar jag ned handikappets betydelse, bortser ifrån det. I stället fokuserar jag på vad jag kan, vad jag har presterat så långt. Jag försöker med trygg utstrålning förekomma frågor och invändningar genom att alstra lösningar och möjligheter. Och sedan, när jag har blivit godtagen trots trots trots mitt handikapp, då är jag mån om att de inte ska tycka att de valde fel. Ser ni, jag är lika bra som alla andra! Jag är, är, är lika bra! Vill ni ha mig, visst vill ni ha mig ändå, trots att…? Och så kämpar jag som en tok. Tar med mig jobb hem i smyg för att hinna göra så mycket som jag tror att man förväntar sig av mig. Sedan måste jag sova. Eller vila. Orkar inte prata med någon. Känner mig utmattad. Jag sa ju inte det till dem, till arbetsplatsen alltså, att allt tar längre tid för mig, kräver mer koncentration och mer av problemlösning eftersom hinder radas upp. Säg inget till dem men det fanns kvällar då jag grät när jag kom hem, för att jag inte visste hur jag skulle orka med hela mitt långa, långa arbetsliv, alla dessa år, månader, veckor. Det fanns kvällar då jag blödde näsblod. Och det finns många kvällar med ont i magen.

Jag har en väldigt orealistisk fantasi som blir alltmer pockande. En helknäpp dröm som jag knappast vågar berätta om för dig, arbetsmarknaden. Jag går här och fantiserar om att jag ska hitta ett ställe här inne hos dig, där jag inte behöver försöka gömma undan handikappet bakom en massa pladder om möjligheter, hjälpmedel och lösningar. Jag drömmer om att det ska finnas ett ställe där jag behövs för att jag har mitt handikapp. Där handikappet ingår i hela min samlade kompetens. Ja, jag vet, det låter lika troligt som att jag ska vinna en miljon. Men tänk att kunna berätta om handikappet i en jobbansökan och ändå få komma till en intervju! Att slippa bjuda på denna obehagliga överraskning när man har fått erbjudande om intervju. Det är ett så svårt ögonblick. Det gör ont i magen. Att tvingas erkänna att man inte riktigt är den man har utgett sig för att vara. Personen i andra änden av telefonen blir naturligtvis lite överrumplad. Jaahaa?
Och jag sitter där med min ångest men jag spelar mitt spel. Lugna, kompetenta, problemlösnings-jag. Alt kommer att ordna sig. Det finns hjälpmedel. Att dessa kan ta tid att få på plats och att de långt ifrån kan hantera alla mer eller mindre tillgängliga journalföringsprogram och så vidare det säger jag inte. Och du förresten, jag har en ledarhund också. En stor, snäll schäfer som släpper hår var hon går. Vi ses!

Hör du du, arbetsmarknaden. Vad ska jag göra? Är det någon idé? Finns det någon ny plats där för mig? Jag skulle så gärna vilja hitta en. Fast jag tror inte det går. Jag kan inte se framför mig hur jag skulle bära mig åt. Jag vet inte ens vad det är jag söker. Jag borde vara nöjd med den här platsen som jag har. Det kanske går. De är ju snälla här. Och jag känner mig trött. Orkar inte söka runt, lansera mig själv, bryta upp, komma i ordning, kämpa. Det är som att frivilligt gå in i en hinderbana som man inte vet var den leder. Kanske bäst att bara stanna här. Hitta strategier för att hantera ledan och obehaget.

Men du, arbetsmarknaden! Hör gärna av dig om du vet någon som vill ha någon som mig. En tillräckligt klyftig och begåvad men lite trött handikappad människa, som försöker, men inte riktigt orkar, prestera som andra. Jag finns här. Väntar och drömmer om att det ska finnas ett ställe för mig.